Allt går emot mej och min sambo, ena problemet efter det andra. Själv står jag inför frågan att hoppa av skolan eller ej om jag inte finner någon LIA-plats i tid, som är passande och utvecklande. Ingen idé att fortsätta slösa pengar på något som inte ger någonting, för jag betalar ju faktiskt för det. Sambon blev som jag skrivit tidigare av med sitt körkort för fortkörning i tre månader och som bieffekt av detta blev han även av med sitt jobb. Körkorten behövs i arbetet. De tre månader han blir utan körkort, var två månader för mycket. Arbetsledningen kunde ta en månad men ej tre. Och länsstyrelsen vägrade lyssna på det brev arbetledningen även skrev till dom. Så nu står vi där snart... Jävla system.

Jag kan inte vara tapper och säga att det var våran tur att bli drabbade av motgångar, hårda motgångar som detta är. För det har vi blivit så drabbade av att man nästan inte har någon ork kvar till annat. Min sambos liv skulle man kunna skriva en spännande, tragisk och händelserik bok om. Han har varit med om det mesta, verkligen på gott och särskilt ont.

Vi blir nog tvugna att flytta(som om vi inte flyttat nog, tre utflyttar och tre inflyttar på ett år räcker). Vi trivs och känner oss hemma här, men man behöver pengar också tyvärr. Jävla skitsamhälle.

Det är tur att vi har varandra, det är enda anledningen till att man fortsätter försöka. För våran skull... Det är även det enda man bryr sej om förnärvarande. Oss. För det är det enda som inte slitits ifrån oss än. Vi är värd bättre.