Utbrändhet är den värsta sjukdomen har jag fått höra. Och att dom som är sjukskrivna för utbrändhet hellre hade velat haft ryggbesvär, bruten arm eller liknande. Något som syns mycket lättare, just för att folk ifrågasätter om den sjukskrivne verkligen är sjuk eller inte.
   Min sambo har varit sjukskriven för utbrändhet och jag måste erkänna att till och med jag, som levde in på honom ibland funderade om han verkligen var för dålig för att jobba, eller om det bara var skönt att vara hemma. Mina funderingar var felaktiga såklart. Men det får mej att fundera på hur då samhället ser på det, som inte lever inpå det, som inte är i det.
   Man måste vara på någotvis vara frisk för att orka/kunna vara sjuk. Orka hävda sin rätt för att få ersättning, kunna stå upp mot alla som tvivlar. Och har man ingen som kan stödja och hjälpa. Någon som hjälper till med saker som kan verka små, som att betala en räkning, ta in post, vattna blommor... Ja, då kan man ha skapat sej stora problem genom att ha varit sjuk. Problem som stannar långt efter att man blivit "friskförklarad" och frågan är om man nästan inte mår sämre då.

Jag tog upp det här av en enkel anledning, jag brukar kunna känna mej utbränd. Jag har inte gått in i den berömda väggen ännu. Men nog är jag allt lätt utbränd alltid. Jag tror inte på något, jag brinner inte för något, har tappat suget till alla mina intressen och inte bryr jag mej heller. Väggen har jag långt till, än så länge. Men om jag skulle gå in i den skulle allt ramla ihop, just nu är jag stark för två. och jag hoppas bara att jag lyckas rycka upp mej. För vem fan har överhuvudtaget råd att vara sjuk?