I veckan har jag haft turen att kunna åka med ett tidigare tåg två gånger. Detta har samtidigt gjort att jag fått åka ett tåg som har en tyst avdelning! Större bekvämare stolar och sedan så är det tänkt att man ska slippa höra andra prata och skratta.

Ena dagen hade jag den turen(?) att sitta och höra hur en person av manligt kön högt satt och snackade med nån polare och garvade i princip varje mening. Sade jag inte åt honom för att jag faschinerades av hans rätt så förunderligt fula garv en blanding av ett låtsas skratt höhö och hia hia? Eller var det bara en till irriterande faktor i det hela och jag helt enkelt var för feg för att säga åt honom och satt och irriterade mig till samtalet var slut?
Jag röstar på alternativ nummer två. Så gott folk, Sandra är en feg jävel.

En annan sak jag förundrades över en annan dag var en kvinna i sina mogna år som helt klart varit i väg på arbete och passade på att jobba på tåget också, det jag förundrade mej över var att hon också pratade i telefonen. MEN hon lydde reglerna och gick ut ur tågkupen och pratade sitt jobbsnack. Det jag då förundrades över var: Varför placerar man sig i en tyst avdelning om man ändå står utanför kupen halva sin restid? Istället för att sätta sig på annan plats där man både kan sitta och prata samtidigt och inte behöver bry sig om att tåget kränger. Denna dag då kvinnan var i kupen hade stackars Sandra inga kvarlämnade tidningar att läsa eller en bok med sig så hon hade full koll på sina medresenärer;)




I helgen har Sandra varit på 40 årsfest och förundrats över hur hundar kan ha sån ork till att leka.



Eller dom kanske också tappar orken tillslut?