Jag måste vara en person som ger vääääldigt bra intryck;)

Eller?

Saken som får mej att fundera är när jag träffade på min kära gamle vän Helena(låter som vi levt i 80 år) och hennes pöjk som jag bara träffat en gång förut och då satt jag och svullade chips hemma hos Helenas föräldrar.

Idag var jag ute och gick med mina två odjur(även kallade Liston och Zelda) när jag träffade på dem med gammelchippen, och mormoderns två hundar. Odjuren visade klart och tydligt hur lydiga dom är(alltså inget alls) och jag visade hur mycket jag pluttinuttar med dom(alltså inget alls), Helenas pöjk såg lite förskräckt ut faktiskt.

Så jag visade först och främst hur svag jag är, hur duuuuuktiga hundar jag har och hur jag brukar göra för att dunka ner dom i marken i mina fina skogskläder och signalkepa:). Jag tror jag har vrickat pekfingret.