Ibland har man konstiga dagar. Alltså att man själv är såpass konstig så att man själv reagerar på det. Ett väldigt vinnande koncept.

Idag blåste det starka vindar. Och vad har det då att göra med min konstighet? Det ska jag berätta, jag tror att den påverkade ljudet i skogen. För det lät fan som musik och tutande bilar och annat jox hela tiden. Här har man gått i skogen nu i flera månader. Hört det knaka, sett älgar och hört dom trampa omkring en, sett rivmärken efter björnar, hört hur ett stort djur kutat iväg(älg igen) och annat som numera känns hemtrevligt.

Så då passar det väl till pass att bli nojjig över andra mysko ljud som något som KAN vara musik, pratande människor och annat som man aldrig hör annars menar jag. Så det bästa man tydligen kan göra är att bli paranoid och tro att man är iakttagen. Handen på hjärtat så svarade jag inte i telefonen som vibrerade i fickan, för jag ville inte prata och undanröja min exakta position. Jäpp, jag TÄNKTE verkligen så!
I denna handling tänkte jag även: Vad fan håller jag på med? Men jag fortsatte smyga runt tills jag kom till bilen ändå. Har Sandra börjat vara för länge i skogen för sej själv nu kanske?